08/09/2023

Lästid: 5 min

Jag hatar utropstecken!

Svenska språket översvämmas ibland av olika värdeord och uttryck som det går inflation i. Vi ska i en kommande artikel återkomma till några såna modeord som du kanske bör vara försiktig med i din kommunikation. Men den här artikeln ska handla om ett personligt hatobjekt: Utropstecknet.

Allt är Bosse Nilssons fel

När jag gick på RMI Berghs och pluggade copywriting var det en av lärarna där – det var nog Bosse Nilsson – som uppmärksammade oss vetgiriga elever på att det används på tok för många utropstecken i reklamtexter. 

Det där fastnade i min hjärnbark och slog rot i mig så kraftfullt att varje gång jag ser eller skriver ett utropstecken slår ryggradsreflexen till med ett allvarligt ifrågasättande: ”Är det verkligen nödvändigt, det där utropstecknet?”, tänker jag. 

Det är det sällan.

Bosses kloka ord om överanvändningen fick mig att undvika utropstecken – till varje pris. Någonsin. Ever. Och jag blev direkt superallergisk även mot andras utropstecken. 

Inte så långt efteråt fick jag kraftiga mentala utslag då jag såg en affisch på en mässa. Jag minns inte texten, men det var fyra meningar som sammanlagt hade förstärkts av inte mindre än 14 utropstecken. Lite väl magstarkt att se. Särskilt för en person som nyligen själv avgett ett löfte om att inte skriva några utropstecken alls.

Det där löftet har jag visserligen inte hållit, även om de texter jag skriver för våra uppdragsgivare eller för mig själv i sms och mejl verkligen har sparsmakat med utropstecken. Men jag använder det. Det är lika bra att erkänna det. Alla kan ju förändras. För jag inser förstås att utropstecknet faktiskt har sina fördelar. Annars skulle det knappast finnas. Men jag är sannerligen snål med dem.

Men varför finns utropstecknet? Och när ska det användas?

Det är en fråga som alla bör ställa sig. Så som alla nyfikna googlar jag och hittar en förklaring från världenshistoria.se från 2017:

För romarna var ”io” ett uttryck av glädje. På medeltiden skrevs i:et och o:et under varandra för att skilja dem från den ofta förekommande latinska ändelsen -io. När boktryckarkonsten uppfanns i slutet av 1400-talet blev tecknet till ett ”!” Tecknet blev inte vanligt förrän i slutet av 1700-talet och fanns som standardtangent på skrivmaskiner först 1970.

Intressant! 

Kolla, där – efter ordet intressant – skrev jag ju ett utropstecken. Inte för att det är ett ”uttryck av glädje”. Inte heller för att det är nåt som ”utropas” eller sägs med lite högre röst, utan just för att boosta ordet ”intressant” och visa min inre känsla för att den där förklaringen kändes just lite extra intressant. Just så kan man också använda en punkt med ett rakt streck ovanför – som ett uppånervänt i.

På Wikipedia står det att utropstecknet ”används som avslutning på utrop, uppmaningar, önskningar, tilltal, hälsningar och liknande interjektioner”. Min lilla analys för mitt eget ökande användande av utropstecken är att jag – jämfört med för 20–25 år sedan – skriver betydligt fler korta mejl och sms där utropstecknet så lätt trillar med. Och där det överraskande nog känns bra med ett utropstecken.

Allt fler utropstecken i dag

Jag har alltså successivt förändrat både mitt eget användande av och min syn på utropstecken. Och det är något som samhället också har gjort. För, tro’t eller ej, det har faktiskt gått mode i att använda och att undvika att använda utropstecken genom århundradena.

För ungefär 100 år sedan lär det ha blivit omodernt med utropstecken. Innan dess ska det ha varit ganska vanligt. Ett exempel på det skriver tidningen Vi om på sin nätupplaga vi.se.

Det hände något i mitten av 1920-talet. Det blev helt enkelt osexigt att slösa med affekt. Utropstecknet, som det tidigare strösslats med ganska friskt (de flesta av Charles Dickens romaner innehåller runt 2 000 utrop), hamnade i onåd. Sparsamhet blev det nya svarta. F. Scott Fitzgerald lär ha sagt: ”Att använda för många utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt.” Hans kompis, Ernest Hemingway, isbergsteknikens anstiftare, använde bara ett enda utropstecken i Den gamle och havet. 

Men de senaste 25 åren har utropstecknet blivit betydligt vanligare igen. Inte minst tack vare alla glada tillrop och förstärkningar i korta mejl och sms-meddelanden. Det är sånt som vi i dag skickar istället för att prata med varandra. Och när man inte ser den andra personen eller hör tonläge i telefonen adderar vi känslor och förstärker tonlägen i det korta skrivna meddelandet med hjälp av utropstecken och emojis. Tänk efter hur du själv gör. Och när det är vanligt i såna meddelanden, blir det nästan med automatik vanligare i andra typer av texter med.

Lite motvilligt kan jag erkänna att jag överraskande nog faktiskt själv några gånger kämpat för att övertyga både mig själv och våra uppdragsgivare – för det är inte bara jag som är försiktig med utropstecken – att en rubrik nog ändå behöver förstärkas med ett utropstecken. Det hade knappast hänt mig på 1900-talet.

Utropstecken i logotyper

Jag kan också konstatera att utropstecknet faktiskt är ett ganska snyggt skiljetecken. Punkten och det diagonala strecket är tydligt, vackert och något som flera typsnittsdesigners är extremt duktiga på att formge.

Det finns också logotyper där designern har valt att komplettera med ett utropstecken. Coops – på den tiden KFs – första stormarknadskoncept hette Obs! Precis – det skrivs med ett utropstecken efter de tre bokstäverna. Genialiskt! Även Berghs School of Communication använde under många år utropstecknet som en del av logotypen och som ett bärande designelement i kommunikationen.

Gillar’t! 

Så jag kanske har mjuknat en aning sen jag gick på Berghs. Det är bara att konstatera att jag numera både hatar och hatälskar utropstecknet. 

!

Kontakta oss