Finns det bra och dålig kreativitet?

Jag har alltid sett mig själv som en kreativ person. Om du frågar min mamma är jag ett skapande geni, men det är nog mer en mamma-grej än en objektiv sanning. Historiskt sett har jag också betraktat kreativitet som något som kan kategoriseras, där vissa kreativa uttryck är ”bättre” än andra. Som om det finns rätt och fel. Rätt typ av musik, rätt typ av kommunikation, rätt typ av uttryck att sträva efter och uppnå.

På Berghs lär vi oss vad som är bra kreativitet. Ofta kryddat med vad som är rätt kommunikation och vilka uttryck vi borde se upp till – ”Har ni sett Klarnas grejer, förresten?”, ”Dags att analysera Epic Split!”. Det är inte konstigt att många studenter drömmer om att få jobb på de största byråerna, med de största kunderna och de största budgetarna. Vinna priser! Och det är inte fel. Men ibland undrar jag om vi missar poängen. Den poäng och drivkraft som fick mig att söka till Berghs från början: upplevelsen av kreativitet. Den där fjäderlätta och pirrande känslan av flow. Den som känns bra i magen.

På Blomquist har jag haft privilegiet att arbeta med kunder som tidigare var helt okända för mig. Alltså inte stora hamburgerkedjor eller spelbolag. Kunder som inte abonnerar Sturecompagniet för sommarfesten eller maxar julbonusen för Q4. Sådana företag har jag både jobbat på och med tidigare, och det har varit jättekul – tro inget annat. De behövs också.

Men den här gången fick jag jobba med kunder med större mål. Organisationer och myndigheter med lite snällare och viktigare syften. Kunder som känns bättre i magen, kanske. Och det var precis vad jag ville.

Jag ville testa min tes: Är det själva känslan av kreativitet som gör yrket till vad det är, oavsett produkt eller kund? Svaret kom snabbt och med kraft, och med en twist – kreativiteten i sig gör yrket till vad det är. Det är en känsla i kroppen. En oberoende konstant. Processerna skiljer sig, produkterna ännu mer, men känslan är densamma. Den där lågmälda euforiska känslan, den djupa tillfredsställelsen när orden faller på plats. Det är det centrala.

Och twisten? Den sladdade in från sidlinjen: att arbeta med myndigheter och organisationer som har ett tydligt syfte, klarsynt samhällsnytta och viktiga målgrupper – det skadar ju inte. Tvärtom. Det förstärker känslan av att verkligen göra skillnad. Och människorna som delar samma drivkraft? Det är människor man vill ha omkring sig. Här känns det bra i magen.

Tack och hejdå, Blomquist.