För när jag, 20 år gammal, skapade något med mina egna händer, blev det mer än bara en låt eller en idé. Det blev ju mitt. Och när mitt ego satt så nära skapelsen var självdistansen i ett annat rum. Min naivitet blev facit, och alla förändringsförslag, varje ifrågasättande – det blev personligt. För, det var inte bara låten som dömdes, det var ju jag.
En typisk scen från replokalen: – Vi måste höja basen i refrängen! – Det behövs väl inte? – Eh, jo, det gör det visst!
Plötsligt handlade det inte längre om basens volym, det handlade om vem som fick rätt. Låten? Den glömdes väl bort. Lilla ego.